Datorvärldens BMW

Apricot PC -85. Var musen är? Det fanns ingen!

Det hände sig vid den tiden att hela världen skulle låta sig tvångsanslutas. Till Microsoft. Vid den tiden då det verkligen började, alltså sisådär 1985. Behovet av datakraft på det egna skrivbordet började kännas akut, och marknadsstudier och testläsande blev mera målinriktat.

CP/M var på väg ut, DOS på väg in, Windows var totalt okänt och begreppet "IBM-PC-kompatibel" började slå igenom. Visserligen verkade den lilla, CP/M-baserade Microbee kunna klara de flesta behoven, men var den verkligen Framtidssäker? Elektroniksnillet med de säregna hifi-konstruktionerna, Clive Sinclair, gjorde sitt första (och enda?) försök i datorbranschen med små tändsticksaskformade insticksmoduler istället för disketter. Fiffigt, men skulle resten av världen inse det?
En DEC Rainbow fladdrade förbi bland alternativen, en egensinnig och synnerligen kompetent maskin med en normalt svindlande prislapp, men erbjuden i form av ett demoex för mera rimliga pengar. Fast det kunde ju tänkas att man nån gång framöver behövde byta information med andra datorägare, och då kanske Regnbågen var lite väl långt ute i periferin?
Den första Mac:en, "fågelholken", skärskådades och förkastades. Ballfaktorn var visserligen hög, men en Riktig Karl ska skriva "C:\PROGRAM\WP\WP [RETUR]" på ett Riktigt Tangentbord (och gärna kunna hitta backslash-en med enhandsgrepp och förbundna ögon), inte leka Karl och råtta. Den Riktiga Karl'n har dessbättre blivit klokare sedan dess.

Nej, det var nog bara att bita i den sura plånboken och inse att det var DOS och IBM som var Framtiden, även om det fördenskull inte behövde stå IBM på lådan. Den lilla elaka, ekonomiskt förödande kärnan i personligheten som går under beteckningen prylgalningen skulle också ha sitt, och valet föll till sist på en Apricot PC, av försäljaren demoniskt utmålad som "datorvärldens BMW".
Den var mattsvart, sober och fullproppad med finesser. Arbetsminnet var gigantiskt, 256 KB, och den hade Hårddisk (fast på den tiden hette det "Winchester-minne") istället för två diskettstationer, rena stordatortekniken alltså. Disken rymde otroliga 5 MB data, ett utrymme som det väl rimligen skulle ta tre livstider att fylla. Tre människolivstider, alltså, inte tre datorlivstider. Tangentbordet hade en uppsättning funktionsknappar i touch-utförande med ett litet fönster ovanför, så att varje program kunde meddela i klartext vad knappen skulle användas till. Förutsatt, givetvis, att programmet fanns i en version för just Apricot, men det sättet att bygga tangentbord skulle säkert bli marknadsstandard framöver. Sa försäljaren.
Apparaten utmålades dessutom som portabel, och det var den väl i lika hög grad som konkurrerande "lunchboxar" från Kaypro, Compac, med flera, dvs. släpbar var en mera rättvisande beteckning. Men tolvtumsskärmen, med sina illgröna bokstäver mot svart bakgrund, hade ett bärhandtag, centralenheten likaså, och tangentbordet kunde snäppas fast på lådans undersida. Så nog gick Aprikosen att ta med sig, även om man inte precis satt och glassade med den i knät på flygresorna.

Aprikosen var förstås IBM-kompatibel, nästan. Vad "nästan" innebar fick jag klart för mig när jag skulle flytta mitt kundregister till dess efterträdare, en fransk (ack, prylgalning) "AT" - namnet stod för Advanced Technology, uj, uj, uj! Disketterna som Aprikosen producerade hade nämligen en liten egenhet: varje fil saknade sina sista 1500 tecken när den lästes av en "äkta" IBM-kompatibel. Men efter diverse hackande med skräptextfiler och en vända i ordbehandlaren för att återställa alla tilltvålade å, ä, och ö lät sig databasen i alla fall flyttas och återanvändas.
Att Aprikosen några år efter inköpet var mogen för utbyte blev jag klar över vid ett besök hos generalagenten. Jag hade en fråga om en eller annan funktion hos ordbehandlaren, och den pigga ynglingen lät meddela: "Hörru du, jag vet inte om det finns nån kvar i livet som var med och utvecklade det programmet!" En fråga om det kunde tänkas finnas något program för elementär grafik till Apricot besvarades med ett fniss och en menande blick: "Släpper dom in vilka idioter som helst i vårat Showroom?"
Då lät jag blicken svepa förbi en öppen dörr in till ett lagerutrymme. Där stod travar av Apricot PC, samma maskin som jag tre år tidigare betalat 30.000:- i det tidiga åttitalets penningvärde för, uppmärkta till femtonhundra. Jag dröp av och insåg att jag hade gått på en blåsning. Och på den vägen är det. I evighet. Enter.